Jag ligger stilla någonstans mellan taket och golvet. De där tankarna. Det där som aldrig går att sätta ord på. Som aldrig kan beskrivas med det spåk vi använder. För det var som om alla kommunikation bara stannade upp, och mina ögonlock blev för tunga. Världen var inte längre kvar, och ingenting var bättre än att behöva axla de känslor som utan kontroll startade krig inuti mig. Jag kunde inte försvara mig, ville inte, orkade inte. Styrkan var bara ett ord i raden som aldrig letade sig längre in än hjärtats spets. Därblev det hänsynslöst utkastat och det var nästan som att jag skrattade åt mig själv för min apati.

Det där svarta kändes så fantastiskt nära, som om mina vita väggar inte längre kunde stå emot och jag blev ensam kvar. Centrerad på en säng utan struktur, utan att veta vilken dag eller utan att minnas när persiennerna senast släppte igenom ljus. Allt jag bad om var att få blunda, men inte ens det. Inte ens det.

Och så försvann du. En ängel med vingar nu, de där jag alltid sa att du hade.

---

Emma Malmlöf