I sådana här situationer vet man inte riktigt vad man ska ta sig till, allting kommer som en chock som lämnar en lika snabbt som den kom. Man måste tänka om, spela upp scenariot i huvudet flera gånger. Det känns inte verkligt. Man börjar tvivla. Man går till platsen där det hände, man ser spåren från långa vägar. Alla dessa plastbitar från mopeden ligger utspridd vid busshållplatsen, ett fotografi ligger på gruset bredvid delar av hans mobiltelefon. En bild på honom, hans fina leende som kunde lysa upp dom allra mörkaste dagarna. Tankarna börjar fara runt omkring i huvudet, varför just han? Varför just världens finaste kille. Han som alltid var så glad.
Ett halvår har gått sedan mardrömmen, allting börjar falla på plats. Sakta men säkert inser man vad som har hänt, och att han inte kommer komma tillbaka. Man känner sig tom, tom på glädje som han alltid spred runt omkring sig. Och hans skratt, man hör det fortfarande i huvudet. Man skulle kunna göra vad som helst bara man fick höra det skrattet igen, på riktigt. Man är trött på att ständigt sakna.