Vi satt på f12-terassen och hängde, precis som alla andra den där sommaren. Förflyttade oss ner till trappan så att folk fick kliva över oss. Han hade vita converse, alltid. Hans transparenta t-shirt var trygg. Allt för ofta vilade mitt huvud mot hans axel. Han hade inte mörka ögon men heller inte ljusa. Det var som att de skiftade från dag till dag, på riktigt.

Vi brukade promenera om nätterna, utan ord. Ner vid Grand Hotel, förbi Rose, bort längs kajen upp mellan gränderna där ingen annan såg och där inget annat ljud än våra fotsteg hördes. Jag andades lugnt i hans närvaro, det var som att han kände mig utan att jag behövde öppna mig. Han hade en allt för ofta vana att köpa take-away kaffe. Jag fick alltid te. Te som brukade kallna, jag hade aldrig tid att dricka upp det. det fanns så mycket annat att se då, så mycket annat att göra. Hans våning var vit och ljus, hade fönster ner mot stan och jag älskade att se på alla människor som flöt förbi där nedanför. Ibland när jag suttit där en timme eller två blev ögonen så trötta att de ibland bara blev ett där nere. Sett långt svart snöre av gående människor. Jag brukade undra vart de var på väg, ibland var det som att jag ställde frågan högt för mig själv. Då gav han mig alltid samma svar.

- Jag vet inte, de får vara på väg vart de vill, bara du stannar här.

---

Emma Malmlöf